Under paraplyet i Amazonas

Under paraplyet i Amazonas regnskogar

Nu har jag varit i Curua-Una i två dar. Curua-Una ligger vid en biflod till Amazonas, fem timmar med båt nedströms från Santarém. Det är inte så förfärligt varmt, men ganska fuktigt, 1000 %:s fuktighet när det regnar. Däremellan håller det sej på 97- 98 %. Så fort man rör sej, och ibland även när man sitter stilla, så forsar svetten av en. Allt är fuktigt, dvs. om det inte är blött.

Dagarna har vi tillbringat ute i skogen, som klassificeras som tropisk regnskog. Visserligen är det en torr period under sommaren, men nu regnar det minst en gång om dan. Störtregn, med betoning på ”stört”.

Vi, dvs. FAO och SUDAM = Superintendencia Desenvolvimente de Amazonia, har en försöksavverkning där man försöker att avverka skog på fastmark med moderna maskiner. Förut har man i mindre skala avverkat varzea‑områden (= tidvis översvämmade områden) där man har kunnat flotta ut virket. Dvs. de fåtal arter som flyter.

Till vår hjälp har vi en lunnare, en traktorbjässe på en massa ton och hästkrafter, som kan ta stockar upp till 14 ton. Nu är ju inte alla stockar så tunga. De flesta är väl lite lättare, men det finns även de som är en bra bit tyngre. När sådana stockar är kapade i lämpliga bitar ser dom ut att vara lika höga som långa. Vad de olika trädslagen heter har jag inte lyckats lära mej ännu. Normalt tar man ut ca 20 olika trädslag, dvs. om det är över 45 centimeter kärnved i toppen av stocken. Men eftersom vår drivning är en försöksdrivning, där vi bland annat vill visa att även andra träd går att använda, tar vi ut 50‑60 trädslag.

Ett trädslag lämnar vi eftersom det är fridlyst. Det är trädet som ger paranötterna, Castanha do Para. Paranötsträdet är ett av de verkliga jättarna i Amazonas. Det kan bli upp till 50 meter högt. Nötterna sitter i en större nöt, vilken liknar en kokosnöt, både till storlek och till utseende. Skalet är stenhårt. Hårdare än kokosnötens. Krossar man det (om man kan) ligger nötterna som klyftor inne i ytternöten.

Ni borde smaka färska paranötter nån gång. Helst sittande på en två meter hög stock med brun, fårad bark och med mörkrött, mahognyliknande virke. Man skalar nöten med sin kniv och får fram det bländvita fruktköttet, saftigare och godare än ni nånsin kan tänka er, ni som bara ätit de åratals gamla och torra nötterna importerade till Sverige.

Runtomkring er har ni en tät vägg av grönska, på vars blad det sista regnets droppar för en stund har slagit sej till ro, innan de tar det sista hoppet ner till markens brun‑röda lateritlera. Från alla håll hör ni den skarpa och kristallklara visslingen från skogens karaktärsfågel, vilken ser ut som en trast, men med ett läte skarpt som en synål.

Myror finns i alla storlekar. Från små som knappast syns (men märks), över normalstora myror, som idogt släpar blad flera gånger större än de själva, till 2,5 cm långa svarta myror med skorpiongiftiga bett. Myror på marken, myror på grenar och myror i träd. Till och med myrstackarna, av lera, byggs i träden. Höghus.

Ibland kan man också se fjärilar. Stora som solfjädrar och så blå att man knappast kan se dem. Som en polisstrålkastare i djungelns dunkla gröna.

Stockarna ska, efter det att lunnaren dragit ut dem, köras med lastbil ner till Curua, en biflod till Amazonas. Det är bara det att vad som ska användas till väg är tidernas lersoppa. Vårt hopp står till att det ska torka upp, dvs. inte regna så mycket, så att vi åtminstone ska kunna dika bort vattnet.

Nere vid floden ska stockarna lastas på en pråm (stockarna är för tunga för att flyta själva). Pråmen ska sen bogseras till sågverket i Santarém. Problemet för tillfället är hur vi ska få en fem tons stock att ta ett hopp över de två meter som skiljer pråmen från land. Grävmaskinen försökte att gräva en ficka i stranden där vi hade tänkt att köra in pråmen och rulla på stockarna. Men var sanden för lös och rasade hela tiden ihop.

Floden är i alla fall bra att ha. Att bada i nämligen. Innan jag kom hit hörde jag att:

-Nu har du tagit ditt sista bad för två år framåt!

Icke så. Alla badar i floden. Barn och gamla. Ingen tycker att det är farligt. Okej, häller man ut en massa blod i vattnet så lockas pirayorna dit, och i stora stim kan dom vara farliga. Men ingen häller blod i vattnet vid vår badplats. Så därför badar vi.

Amazonfloden är enorm. Bara bifloden (en liten) som Curua‑Una ligger vid, har en vattenföring, och är lika bred, som Klarälven. Själva Amazonfloden kan man knappast se över. Pa sina ställen är den upp till 18 km bred. Oceangående fartyg kan gå upp till Iqitos i Peru ‑ en sträcka ungefär som mellan Stockholm och Rom. = 3/4 av den sydamerikanska kontinenten.

Folket i Amazonas lever på, vid och av floden. I bogserbåtar, i husbåtar, i passagerarbåtar. I hus på stranden eller på pålar i varzean, de varje år översvämmade områdena. Floden är full av fisk och räkor, och stränderna ger ett utmärkt bete till vanliga kor eller importerade vattenbufflar. Kreaturshandlaren kommer per lastbåt och köper upp djuren. Sjöcowboy, ohoj!

Ni har säkert hört att mycket land skövlas i Amazonas, men det är inte vårt - skogsfolkets - fel. Totalt tar man inte ut mer än 3 milj. Kubikmeter virke per år ur jordens största regnskogsområde. Det motsvarar ungefär vad som tas ut från Skåne och Blekinge, och dom är ju inte kända för att vara några skogslän, precis.

Skulden till skövlingen får man istället lägga på alla de kolonisatörer, plantageanläggare, kreatursuppfödare och settlers, som gnager sig in i Amazonas. De röjer urskiljningslöst ner stora arealer, som de sedan bränner i torrtiden och lämnar på det sättet ingen skyddande vegetation kvar. Sen odlar man bönor eller majs i jorden, och överger den kanske redan efter tre år. Näringsinnehållet i jorden, även om det är leror, är tämligen litet, vilket inte är underligt med tanke på allt det regnvatten som oavbrutet tvättar ur jordprofilen. Så efter tre år röjer man och bränner på ett nytt ställe. Shifting cultivation kallas detta för på finare utrikiskt fackspråk. Inte att förväxlas med skiftesjordbruk, vilket är en ekologiskt balanserad metod, där man växlar mellan olika grödor.

Än så länge rör sej skövlingen bara om enstaka procent och har inte alls antagit de katastrofala dimensioner som motsvarande praxis har fört med sej i t ex Nigeria. De skogstillgångar som Nigeria ansågs ha, har under 1970-talet spolierats av en explosionsartad befolkningstillväxt, från 66 till 88 milj. människor på en yta som inte är mycket större än Sveriges och Norges.

Amazonas är lyckligt lottat vad det gäller naturtillgångar. I dess gröna hägn kan praktiskt taget alla tropiska växter odlas, om dom inte redan växer vilt. Under den gröna ytan har kartläggning och prospektering visat att de flesta mineral finns i brytvärda mängder. Det enda som saknas är kol och olja. Vattenkraft finns att bygga ut mer än 240 ggr Dalälven. Järnmalm kan man sälja billigare till Stålverk 8o i Luleå än vad Statsföretags LKAB kan. Trots att skillnaden i transportavstånd är ungefär 1770 mil. I LKAB:s favör!

Ska Stålverk 80 sen köpa sitt kol från Nya Zeeland, som man har sagt, torde lokaliseringen till Luleå vara ett grovt misstag. Azorerna eller Hawaii hade varit bättre. Eller Brasilien.

Trä finns det, som ni kanske har förstått, också rätt gott om, så om det nu skulle ta slut i Sverige: Ring så skickar vi!

Under paraplyet 1976 satt:

Tillbaka