Den nya chefen:

”Äter järn och skiter kätting!”

Orden är Koskelas. Plutonchef under Finlands krig mot Sovjet. Koskela som ”chef” får sin auktoritet genom sitt lugn, sin kunskap, sitt mod, genom att han lever, äter, sover och strider tillsammans med sina mannar. För det mesta längst fram.

Många, åtminstone i min generation, har läst om Koskela i Väinö Linnas ”Okänd soldat”. Som bok, eller film, var den obligatorisk (nästan) i det militära.

Mot honom ställs den motsatta chefstypen Lammio. Överklass, kolerisk, hatad, smålöjligt aristokratisk, ser alltid ner på soldaterna. Alltid längst bak, oförstående för soldaternas vardag försöker han driva dem framför sig. Och misslyckas för det mesta.

De två porträtten stod framför mig som neonlysande arketyper, när jag lyssnade på P1:s Tendens häromdagen Ämnet var "Den nya Chefen".

-Det är ett skifte i chefsrollen, tyckte Tendens. Numera behöver inte en chef vara föregångsman eller kunna något. Det räcker att man utbildat sig till chef.

I det sk näringslivet, bland dem som gått en massa dyra, interna ”chefsutbildningar”, nämner man ibland begreppet ”Chef” på ett sätt som får en att förstå att det är något mycket, mycket speciellt. Något helt annat än vanlig "Chef". De flesta som man själv upplevt som bra chefer, eller skulle passa bra som chefer, verkar inte alls passa i deras mall.

När jag lyssnade på programmet, slog det mig - ännu mer än det slagit mig förut - att det verkar vara en ny ideologi som smyglanseras. Ett ”vi” och ett ”dom”.

Ett ”vi” chefer och ett ”dom” - de andra. Tydligt är i alla fall, att enbart bra och dugliga chefer är det inte fråga om. Runt hörnet anar man ett nytt klassamhälle. Omslaget i värderingar till ett ”nivågrupperat” samhälle framträder tydligt.

Genom bekanta kan jag följa kommunförvaltningens chefskramper. Samma sak där. Det är inte den bra yrkesmannen som blir ”Chef” och som får utveckla verksamheten vidare, utan ”förvaltningens man/kvinna”. Min syster i en helt annan mellansvensk stad kan vittna om precis samma sak.

”Förtjänst och skicklighet” - glöm det! Det är inte det man väljer. Med osviklig precision väljer man fel. Klättermössen premieras.

Det kan inte vara en slump att samma fenomen uppträder i olika verksamheter och på flera olika håll. Dessutom samtidigt. Med samma argument och motiveringar.

Viktigaste är tydligen att få chefer som bara gör det de blir tillsagda och inget mer, istället för att vara yrkesman, föregångare och chef. En chef, som kan sin verksamhet och som respekteras av sina medarbetare och får verksamheten att blomma. Istället bygger man kommandostrukturer och reser pyramider i organisationer som varit "platta" sedan medeltiden. På ett sätt som svensk militär inte gjort på femtio år.

Tydligt märker man det enorma inflytandet från amerikansk managementteori, som traditionellt förespråkar arbetsplatser med hierarkisk uppbyggnad. Stick i stäv med den "platta", mer funktionella och demokratiska uppbyggnaden av arbetsplatser som vi tidigare haft i Sverige. Den ”svenska modellen” har byggt på att man har välutbildade, självgående medarbetare som vill ha, och tar, ansvar för sig och sitt jobb.  

Eftersom jag ibland uppträtt i rollen som militär tycker jag att det är intressant att jämföra den tilltagande "militariseringen" och pyramidiseringen av civila arbetsplatser. Chefens roll till exempel.

Jag har en vän som inom Försvarshögskolans hägn doktorerat på ledarskap. Han pekar på de stora skillnader som finns mellan, å ena sidan USA:s, och å andra sidan Sveriges, Finlands och Israels krigsmakter. Han diskuterar även den mycket nära kopplingen mellan den civila och den militära sidan av "management", i litteratur och i praktik i USA.

Ska man nu kondensera fram skillnaderna vid tiden för Vietnam-kriget till en enda sak, så blir det denna: I USA:s krigsmakt gick chefen sist och drev sina soldater framför sig, i Sveriges, Finlands och Israels styrkor går chefen tillsammans, helst först, med sina soldater.

Doktrinen i Israels ledarskapsutbildning - innan armen korrumperades under Intifadan - var: ”En chef skickar inte ut sina soldater i strid. Han leder dem!

I vietnamerans värnpliktsarmé kom chefen utifrån till ett ”färdigdrillat” förband, som ett led i officerskarriären. Karriären skulle innehålla sex månader ”combat experience”. Ju fler verifierade ”enemy kills” och en bra ”kill ratio” under denna ”combat experience”, desto bättre karriär. Femtio döda Viet Cong på en död amerikansk soldat och vägen till brigadgeneral var klar!

Nä, just det, det blev inte så många tillfångatagna Viet Cong i Vietnam. Förlustsiffror för dessa experiencesökande officerare var dessutom onormalt höga, vilket enligt vissa bedömare lär ha berott på att de sköts av sina egna soldater. Storleken på kulhålen vittnade om detta.

Vietnamkriget blev, och var länge, ett moraliskt bottennapp i världens största demokrati och som man, under konvulsioner försökt arbeta sig bort från

I Sverige, Finland och Israel utbildar chefen sina soldater. Chefen är en i teamet. Inte en extra ratt som sätts dit när man vill styra åt ett visst håll.

Samma ledarskapsfilosofi gäller även i det vanliga livet. Jag behöver kanske inte säga vilken ledarskapsmodell jag anser har den största potentialen!

Kompetens, frotteringen med arbetskamraterna och ”on-the-jobb-experience” är det som skapar en riktig chef. Det är också grunden för ett rättvist och demokratiskt arbetsliv.

Den ”nya chefen” är också kopplad till synen på utbildning och kompetens. Och demokrati!

Utbildning och kompetens är inte längre viktig! Snarare ett handikapp. ”Egenskaper” och ”inställning” är det som man väljer medarbetare efter. Egenskaper som man bedömer under några minuters samtal före en anställningen.

Vi går mot en framtid, då de med de rätta ”egenskaperna”, med den rätta ”inställningen” styr över de med med ”fel egenskaper”, ”fel inställning” och med en allt sämre utbildning (för kortare har den ju inte blivit). Som tillåts att ta ett allt mindre ansvar eftersom de inte vet så bra som cheferna.

Var har jag hört det förut??

© Torgny Bergström

Referens: ” Militärt ledarskap - när det gäller”. Lars Andersson. Studies in Educational Sciences 39 Lärarhögskolan Stockholm 2001.