..står det i Lisbeths dagbok från 1926. Hon kallade sig "Sveriges äldsta tonåring". Långt före Gunilla Pontén. Man är ju faktiskt inte äldre än man känner sig.

   Hundra år skulle hon ha fyllt nu i januari om hon levat. Hon föddes i hästdroskornas och hästskjutsarnas tid, farfar var åkare i Västerås och då var det var häst och vagn som gällde. Under sin livstid fick hon uppleva en värld som kunde skicka människor till månen. Från häst till rymdraket!

   När hon föddes så var det karbid- och fotogenlyktor som lyste upp hennes barndom. I det gula ljuset sjöng hon och hennes systrar för familjens gäster och belönades med en "tråöring" (=tvåöring). Mycket pengar på den tiden.

    Elektricitetens under och välsignelse kom under hennes tonårstid. Radion, som krympte världen, sände första gången när Lisbeth var tjugo. När ljudfilmen kom hade hon varit vuxen ett tag. Samtidigt kom grammofonen och grammofonskivan.

   Då arbetade hon som sekreterare/skrivare åt "Insjösakkunnige" som försökte klura ut hur folkhemmet - då ännu inte uppfunnet - skulle försörjas med Vänerfisk.

   Trettiofem år gammal upplevde hon världskrigets teknologiska fasor, som dödade miljoner. På "åskådarplats", visserligen, men intensivt, eftersom maken Erik var tidningsman och dagligen förde sitt krig med ord, ledare och kåserier.

   Kriget delade bekantskapskretsen i "vanliga" människor och de som även på Karlstads torg visade Hitler sin vördnad, genom att dyka upp med nazistiska symboler och läderstövlar. Den "nye landshövdingen" i Värmland var redan utsedd och allmänt känd. Först på sextiotalet hälsade man på varandra igen. 

   Strax innan Lisbeths femtioårsdag började televisionen att sända. I svartvitt. Jordklotet krympte nu allt snabbare. Massbilismen blev ett faktum, på gott och ont.

   Lisbeth skrev recept - matskribent, heter det väl idag - för Wermlands-Tidningen och testade recepten på barnen. Som egentligen inte skulle ha funnits. Men när alla andra i bekantskapskretsen blev med barnvagn under fyrtiotalet kom de snabbt ikapp med tre egna. Oplanerat tidigare, men planerat då.

   Jodå, barnen överlevde och blev välnärda, välutbildade, utrymmeskrävande fyrtitalister. Som alla andra fyrtiotalister. Som ibland funderar på vad Lisbeth varit med om, och vad hon berättat …

   Intet nytt under solen, förstår man från en av hennes berättelser om "vit slavhandel". Sexhandel, skulle man säga idag. Hon klarade sig med ett nödrop efter att ha svarat på en annons om "plats". Istället hamnade hon hos fiskprofessorn Freidenfeldt i Karlstad.

   Då, på tjugotalet rekryterade man flickor från svenska landsbygden och småstäder. Nu är det Balticum och Ryssland man utnyttjar.

   Ett är i all fall säkert. Om Lisbeth fortfarande levat, hade posten fortfarande varit kvar. I original! Hon skrev brev och kort till alla. Vid alla tillfällen. Som när hon skulle gifta sig. På kortet till sin syster skrev hon.

-Brått, brått. Må så gott!

   Visserligen tog det nästan fyrtio år innan det kom fram. Efter guldbröllopet! Mellantiden hade det tillbringat som bokmärke på posten i Västerås, där hennes syster kände igen handstilen och fann att det var till henne. Westmanlands läns tidning tyckte det var så roligt att de gjorde en artikel av det. Med foto på kortet och allt.

-Skynda, ila, hasta - våren kommer snart!, som Lisbeth brukade säga ...