Föredrag av Erik Bergström 13/12 1931 i föreningshuset i Östra Fågelvik, Värmland

Sedvänjan med luciabrud är - fastän den speciellt i Värmland, Dalsland och Västergötland fått en så stark position - ingen urgammal tradition, trots att den går tillbaka till gamla föreställningar. Den delar detta öde med julgranen, vilken, vi känner till, är av ganska färskt datum.

Tillgängliga källor meddelar, att luciabruden var känd i Västra Sverige tidigast i början av artonhundratalet. Till den mera moderna gestaltningen av luciafirandet anknyter flera, från äldre tider, nedärvda föreställningar:

– Inte bara människor, utan även hela naturen, hade känning av luciadagen. Solens rullande klot stod för ett ögonblick stilla. Därmed stannade även alla andra rörelser, kvarnhjulen slutar mala, spinnrockarnas surr tystnar, ölets jäsning avstannar och hornen på korna lossnar.

Har man en smula fantasi kan man även få höra djuren tala:

– Lång, lång natt, säger korna i båsen

Och de andra småkräken svarar:

– Hon är längre än två.

Enligt folktron var lucianatten årets längsta. Den sista brytningen mellan vintermörker och vårljus. Eller, om man så vill, mellan onda och goda krafter.

I Norge trodde man exempelvis - och denna version återfinner man på ett par ställen även i Sverige - att de väsen som befolkar underjorden var på flyttning just denna natt. Det var ett hemskt följe som då drog runt jorden, och kom man då ivägen, tvangs man att följa med.

Det är ganska intressant att se hur de olika helgernas föreställningar blandas om vartannat. Att dra paralleller med lussenattens häxritter och påskens blåkullafärder är inte svårt.

Ovanstående, i korthet relaterade, nordiska myter visar på att man främst trodde att onda makter drev sitt spel. Det är den nordiska hedendomens relikter som här sticker upp sitt huvud.

Mildare, mer ljusomstrålad och framför allt mer genomsyrad av godhet, är föreställningarna som knyter sej till den kristna sidan av luciagestalten.

Under kejsar Dickletianus tid led en kristen flicka i Syrakusa martyrdöden år 304. Om detta berättar legenden följande:

– Lucia var lika skön som hon var mild och god. Sin godhet visade hon genom att ge bort sin hemgift till fattiga och behövande.

Det verkar dock som om det fanns sol- och vårare även på den tiden, eller åtminstone s.k. hemgiftsjägare, ty hennes fästman blev så förbittrad över att hon skänkt bort hemgiften, att han anmälde henne till myndigheterna som kristen.

Lucia blev - då hon inte ville avsäga sej sin kristna tro - dömd att brännas på bål. När bålet tändes, flammade visserligen lågorna upp, men Lucia stod oskadad mitt i röken och elden. Lågorna ville inte skada henne. Till slut dödade man henne med svärd.

Den andra versionen av samma sägen berättar att:

-Lucia hade ögon så fagra, att en yngling upptändes av en allt förtärande passion till henne för hennes ögons skull. Lucia fick reda på detta, och misshagades av denna jordiska kärlek henne så mycket, att hon stack ut sina och sände dem till tillbedjaren.

Emellertid - när hon några nätter senare låg försänkt i bön, gav Vår Herre henne ögonen tillbaka. Sägnen berättar att de strålade med ännu fagrare glans än förut.

Det finns även en värmländsk version av dessa luciasägner, trots att det bestrids av vissa forskare:

-För länge sedan rådde svår hungersnöd i Värmland. Befolkningen led svårt och man hade gett upp allt hopp om hjälp. Då kom ett skepp styrande över Vänern. På skeppet fanns en kvinna, som utstrålade ljusglans. Hon landade och delade ut mat till de hungrande och räddade på så sätt deras liv. Till hennes åminnelse firar man sedan Lucia....

Ett gemensamt drag kan man finna i de här relaterade sägnerna, de måste vara diktade av män. Genom alla sägner lyser den evigt manliga svagheten, att idealisera det kvinnliga, att omge det med en gloria av mildhet, godhet och förmåga till självuppoffrande handlingar.

Analyserar man vidare finner man, om man inte visste det förut, att sägnerna måste vara mycket gamla, ty en modern kvinna skulle aldrig komma på den tanken att skänka bort sin hemgift. Istället skulle hon köpa sej en bil, eller något annat lika nyttigt.

Inte heller skulle hon, om hennes ögon väckte en mans passion, sticka ut dem, utan hon skulle nog istället ta fram mascaran för att ytterligare bättra på ögonens förföriska glans.

För att därefter i korthet återgå till några mera kända drag av värmländskt lussefirande kan det vara nog att erinra om, att de från södern stammande, mera romantiska och eteriska luciabegreppen, snart kom i skymundan. Det är ingen kritik av det nordiska psyket, om man slår fast att våra fester, som centralpunkt har en myckenhet av mat och dryck. Detta sammanhänger med vårt karga klimat och tvånget att genom yttre åtgärder skaffa sej en motvikt till den vinterpsykos, som väl alla haft en känning av någon gång.

Lucia var därför ursprungligen inte främst ljusets, utan ätandets högtid. Så småningom mildrades sederna, men man höll strängt fast vid bruket av lussebrud, varvid man längtade så mycket efter skönhet att man valde den vackraste flickan på gården som lussebrud. Det var en personlig utmärkelse för vederbörande att få klä sej i det långa kyska nattlinnet och med en flammande krona på håret få träda in till vänner och släktingar, för att under sång och glam få bjuda dem på en morgontidig kaffetår.

Lucia betraktades även som det första förebudet till julens stora högtid. På landsbygden behöll man länge seden att husbondfolket på denna dag rikligen skulle undfägna tjänstefolket. Det fanns exempel på att man på vissa platser serverade inte mindre än sju frukostar denna dag.

För att befria allmogen från ett oberättigat rykte för frosseri förtjänar att nämnas att man hade seden att tröskningen skulle vara avslutad på Lucia. Man arbetade därför hela natten om så behövdes, och tröskning är som bekant ett hårt arbete som ger god aptit. De sju frukostarna kanske därför inte blir så underliga.

Som avslutning kan man göra några reflektioner om luciafirandet och den moderna tiden:

-Vår tids människor saknar fotfäste för mycket av det som händer och sker i nuvarande tid. Vi famlar och söker oss fram efter fattig förmåga, men det som nutidens våldsamma omvälvningar spolierat kan inte så lätt ersättas.

Hemlösa människor går som irrande själar genom tillvaron, hemmen har delvis förlorat sin förmåga att fostra karaktären.

Maskiner, högtalare och ljudfilmer, en avancerad sexuell moral blir dåliga sorrugat. Det man saknar är allt. Vi saknar stillheten, tystnaden, hemlivets helgd och förmåga till andakt.

När man saknar något, tvingas man att vända blicken tillbaka till en tid, som ägt något av detta, till en tid som inte var lika söndertrasad som vår. En väg till mera inre samling ligger i, att vi slår vakt kring traditionerna och försöker bevara det bästa av traditionernas etiska innebörd. Så och med Lucia - julens förridare.

Vi skräms väl inte längre av rädslan för onda andemakter, men vi vet att utan ljusets hjälp kan farliga makter ta herraväldet i vårt inre och bringa oss på fall. Vi behöver inte längre darra för vinternattens mörker, för vi vet att solen på nytt ska tända sitt flammande klot, men vi vet att det eviga ljuset i en människosjäl och i en människoålder kan slockna, vilket är vida farligare.

När Lucia nu träder in med flammande ljus i sitt hår möts hon av förhoppningen, att detta ska bli symbolen för det oförstörbara ljusets seger över de onda makterna.

Må vi aldrig missta sambandet med traditionerna från fädrens tid. Låt oss vörda det gamla och söka förverkliga att goda sedvänjor slår rot även i vår tid. Låt oss hoppas och tro, att ljuset aldrig ska slockna på banan mot framtidslanden. På så sätt ska luciafesterna inte förlora sin innebörd utan bli en maning för oss att inte misströsta ens när mörkret sluter som tätast kring oss.

Erik Bergström 13/12 1931 i föreningshuset i Östra Fågelvik, Värmland.