... att mäta verkligheten ...

Tackar ADA. Det var en bra dag, även om det var varmt och syrenivån låg. Föreläsarna var bra, speciellt Åsa xxxx Cater från Örebro. Suveränt sätt att framföra sitt budskap. Mycket bilder. Många referenser.

Men!

Tre flickor och sju pojkar! Som forskningsobjekt. Som population att dra slutsatser från!

Och inte sa hon någonstans att:

-Dessa slutsatser gäller bara för tre flickor och sju pojkar på en kvinnojour i Örebro (för det var väl Örebro??).

Auditoriet sitter bara och gapar och lapar i sig allt (inklusive jag, men jag skriver ju i alla fall detta). Jourpersonal och familjesekreterare, som år efter år arbetat med dysfunktionella familjer, borde vara betydligt mindre imponerade än vad de var. Istället borde de sträcka på sig, eftersom de har mer erfarenhet. Från betydligt fler fall, under mycket längre tid. Det är ju de som lever ute i den så kallade "verkligheten".

Tio personer från en kvinnojour är faktiskt ett extremt litet material att dra slutsatser från. Det enda som man kan göra är att jämföra med andra studier. Mer omfattande, förhoppningsvis. Denna studie pekar väl samma riktning som de. Något annat hade ju varit en sensation!

Det är detta som fått mig att få mig att fundera över forskningens relevans. Och berättigande.

Ska forskning ha något berättigande ska den - med en viss, mätbar, säkerhet - ta fram något nytt, eller bekräfta en teori. Beskriva den verklighet som vi lever i.

Forskningsresultat ska - i alla fall inom naturvetenskapen, å dit räknar jag fortfarande beteendevetenskaperna - vara:

-Generella

-Relevanta

-Upprepningsbara och

-Berätta något om objektet man studerar

Metoderna är många.

Kvalitativa - i detalj studerar man ett objekt, problem eller företeelse. Ur alla aspekter. Metoden är tidsödande, omfattande och rätt beroende på vad den som gör studien prioriterar. Hennes/hans utbildning, begreppsapparat, intresse, förutfattade meningar mm. Kvalitativa undersökningar kan leda fram till en teori, begreppsapparat, eller en systematik av problemområdet. Ungefär som Linné systematiserade Guds skapelse.

Kvantitativa - på ett jätteunderlag studerar man en enda egenskap i två separata populationer. Eller vilka skillnader det finns mellan två olika populationer. Hittar man en skillnad sätter man sig och funderar på: Varför är det en skillnad? Till exempel hur tål japaner alkohol jämfört med en europe. (Dåligt. Japaner som grupp/population har lägre nivåer av hydrokinas som bryter ner alkoholen, blir fullare fortare och längre och mår sämre efteråt).

Eller. Man kan som växtgenetikern mäta stråstyvheten mellan två olika vetesorter (påverkar mängden liggsäd om det blir fel väder). Man drar i strået tills det viker sig och mäter brottkraften. Ju fler strån från olika platser i odlingarna och från odlingar på olika ställen som man mäter - desto säkrare resultat. Risken för att man har fel minskar. Mäter man alla strån i alla odlingar av de två vetesorterna vid samma tidpunkt, så har man det rätta (i detta fallet, det riktiga, relevanta, objektiva, sanna) resultatet.

Eftersom det är i det närmaste omöjligt att mäta alla strån samtidigt (å vad himla dyrt!) försöker man välja "sina" strån så smart som möjligt (vart hundrade, tio strån från mitten, tio från varje hörn etc.). Målet är, nästan alltid, att med så få mätningar som möjligt, få bästa möjliga överenstämmelse med verkligheten (=det sanna värdet)

Borde inte Åsa lottat ut sina undersökningsobjekt över hela Sverige. Borde det inte ha varit betydligt fler undersökta (samarbete mellan universiteten/högskolorna). Borde man inte inskränkt frågeställningarna till någon form av mätbar variabel (skolk, stresshormoner, sömnstörningar, sjukskrivningsdagar, "livskvalitetsindex" etc.). Allt det där andra vet man ju redan genom den "kollektiva" kunskapen hos aktiv jourpersonal och familjesekreterare.

Kanske ska man samla data och kunskaper hos dem istället! Gå ut till alla familjeteurapepter, socialsekreterare, kvinnojourare, poliser plitar m.fl. med ett frågebatteri. Sug upp deras kunskap och destillera den till generella slutsatser grundade på ett STORT MATERIAL/MÅNGA PERSONER. Hoppas på att man hittar skillnader mellan storstad och landsbygd, norra o södra Sverige, hela och halva familjer. Sätta sig ner och fundera: "Vad beror skillnaderna på?"

Efter allt detta tugg om kvantitativa undersökningar, är det kanske bäst att säga: Det är inget fel på kvalitativa undersökningar! Kanske ska man bara redovisa dem på ett annat sätt. Inte som tabeller och procent som ger ett förment intryck av exakthet, utan kanske som en berättelse eller essä, i litterär form.

Majgull Axelssons böcker (Aprillhäxan, Slumpvandring mfl ) tycker jag är ett bra exempel på detta. Hon hade kanske kunnat uttrycka samma sak i tabeller och diagram. Men, hur mycket bättre blev det inte i bokform.

Ser man något nytt eller speciellt i sitt material, sina intervjuer eller sina möten med klienter, ska man kanske skriva en novell, göra en film eller en bok. Eller. Kanske är man bara ute efter att beskriva verkligheten, sanningen, det relevanta. Inte så illa i sånt fall. Bra forskning försöker alltid att komma nära verkligheten.

© Torgny Bergström

Tillbaka